Man tror att får får får,
men får får lamm.
Och det är är det bara får som kan.
Jag minns en gång när vi här på gården hade både får och getter. Samtidigt. Och som ibland tog sig in i varandras hagar.
Ett par av tackorna, alltså fåren, blev dräktiga.
Så började barnen fråga om det kanske var den uppenbart lidelsefulle getabocken som kanske hade bestigit tackorna.
Ooops. Tänk om…
Tja, så började vi spekulera i vad sådana avkommor kunde kallas för.
En Get. Ett Får. I skön förening. Hm...
Getter får ju killingar. Med ett får inblandat blir det ju…... Fillingar.
Eller…. Hm. Get. Får… Ja, avkomman kan också kallas för en…… Fet!
Det går ju an i singularis men blir lite tokigt i plural.
Pröva själv:
En fet – flera fetor. (och har man kort vokal och dubbla t blir det etter värre!)
En filling - flera fillingar.
Det var ju trevligt. De gick under de arbetsnamnen ett tag. Magarna på fåren alltså. Men så började vi dra det där lite längre. Sätta in deras namn i olika sammanhang.
Det blev inte så bra…
När vi lekte med scenariot att de kanske var på rymmen och hur folk i bygden skulle kunna ropa;
- Åh, si här du, dessa, di ä nog nerifrå kärr? Dä ä nått mä bakännen - dä måtte la va Mickans feta?
- Ja, dä kann du ha rätt i, ja tror bestämt att di dära ä Husfars fillingar.
Vi blev mycket lättade när det visade sig att tackornas stora magar visade sig bestå av helt vanliga små söta lamm.
För får får lamm – de är det bara får som kan…
