Mina kära fina rara läsare!
Jag bara MÅSTE berätta om hur en alldeles vanlig dag kan starta
på ett inte alldeles vanligt sätt.
I morse då jag satte ned båda fötterna på golvet och
fortfarande satt kvar i sängen för att ta mina mediciner eftersom jag ju är
allergisk mot hundar, hästar och katter (jo, det är faktiskt sant hur galet det
än låter) så hör jag små ljud - men tänkte förstrött att det väl är hundarna
eller katterna.
Plötsligt händer det. Från sin position under sängen hoppar
plötsligt en liten krabat fram mellan mina fötter (jag håller på att ramla av
sängen i pur förvåning) hoppar fram ett par steg, vänder sig om, tittar mig
stint i ögonen och frågar:
- - Är du min mamma?
En stenknäcksunge sitter kavat men lite dammig och med båd
katthår och hundhår runt fötterna har tillbringat natten inunder min säng. Som
om den suttit där och otåligt väntat på att jag skulle vakna.
Ni må tro att jag glosögd och klentroget stirrade på denna
krabat som plötsligt satt mellan mina nakna fötter som vore den min egen Nils
Karlsson Pyssling!!!!
En Nils Karlsson Pyssling i fjäderfävariant som när jag, i
dennes tycke, äntligen satte ned fötterna så hoppade han alltså frankt fram och
undrade om det nu nångång skulle bli nån ordning på torpet.
När min värsta förvåning hade lagt sig så insåg jag att jag
måste hjälpa denna krabat ut till sin mamma som jag hörde ropa högt upp i
körsbärsträdet där ett par haft sitt bo nu i vår. Men först fick jag dra på mig
något hjälpligt eftersom jag låg där på golvet och pratade o jollrade med
Fågel-Babyssen i bara mässingen.
Snart kom alltså en underlig karavan ut på trädgården, jag
först i nattsärk med Babyss i handen som bet mig något alldeles rasande i
tummen, sen kom hundarna och sist kom Spöket, Fin-Dos, Cat Russel och Nils. Att
få det där fyrbenta sällskapet med sig på fågelräddarinsats var definitivt inget
jag önskade men så är det bara på morgonkvisten, att när Matmor kommer ut så
kommer hela tasspatrullen rusande och väntar på frukost. Nu ville jag
emellertid inte servera denna förtjusande unge till frukost utan försökte
distrahera och schasa undan katterna medan Stenknäcksbabyssen varsamt
placerades i ormhasseln en bit ut i trädgården.
Med en blick fylld av både förvåning, trötthet och kanske
lite tacksamhet tittade den dammiga lilla vännen på mig ett ögonblick, blinkade
och framförde ett ordlöst; TACK...
Så flaxade han med vingarna och försvann in i den
lummiga busken.
Jag tog tasspatrullen med mig tillbaka till huset och
serverade dem deras olika frukostar och förhoppningsvis är nu allt frid och
fröjd.
Förutom att jag sitter här med en värkande tumme. Men det
var det banne mig värt!
Puss & Kram!
Er Mickan