fredag 6 september 2013

Han o jag




Han o jag...

Han va 8 o jag va 9 när vi i skolbussen satt hand i hand längs våra små grusvägar fram till byskolan o ibland gav han mig äpplen som han pallat från ”surapeln” vars äpplen han visste att jag tyckte om…

Han va 19 o jag 20 när vi jobbade på sågverket. Jag staplade plank o han stod vid klyven. När han såg att virket hopade sig på bandet för mig, stängde han av klyven o sprang ner o hjälpte mig….

Han va för ung så jag fick köpa ut starkt åt honom, varor som jag kom körandes med i min gamla handmålade blå folkwagn där jag målat mitt namn i en båge med små moln o fåglar runt…

Han gick stigen över skogen från sin ände av byn, jag slog in på samma stig från byns andra ände och så möttes vi på halva vägen i en glänta där gräset stod högt och skyddande...

Han svarade, under ymniga svettanfall, ”ja” på prästens fråga om han vill ta mig till sig äkta hustru och älska mig i nöd o lust.

Han o jag…

27 år som man o hustru.

Idag.

tisdag 3 september 2013

Smålands Narnia

När man vandrar på slingrande småländska stigar och skogsvägar kan man i sanning överraskas. Idag vandrade jag rätt in i vad som måste vara verklighetens Narnia!

Plötsligt stod jag i en underbar skog där septemberljuset silade sig ned genom ett grenverk i brytning mellan grönt och ockra för att slutligen sprida guld över mossa, sten och frodiga ormbunkar. Där fann jag mig plötsligt omgiven av vad som kändes som en flock vildhästar, om än mycket små och mycket vänliga sådana...



Narnia är en trollbindande fantasivärld där alla djuren kan tala. Och pratar med djuren gör jag ju alltid - för ni vet väl hus Husfar säger;

- Du är ju Käringa sum tjötar mä hästar istället för Mannen sum talar mä hunnar... 

GOMORRON!!!

måndag 2 september 2013

FIKA

Det känns spännande det här med FIKA...
Undrar just om det kommer mynna ut i något konkret?
Ja, kanske är det en Wey till något nytt...
Fniss....



Smått kryptiska förmiddagshälsningar o flin,
Er Mickan :-)

söndag 1 september 2013

Duggregn


Mitt sommarklädda mjölkbord emotser lika tacksamt som jag det lätta duggregn som ÄNTLIGEN faller över gården.

Men det finns de som klagar och det rejält - och det är getterna. Herregud de vråååålar av harm när de träffas av det förhatliga regnet och rusar genast in under ett skyddande grenverk där de sedan fortsätter att klagande bräka tills dess att jag tar in dem.

(Om du tittar noga ser du en get under trädet till vänster - även om vederbörande mer liknar en liten flugskit än en getesur och getearg getako...  :-)