Hej på er godingar!
Hemma igen!
Kom hem till byn redan vid åtta igår kväll efter ett och ett
halvt dygn borta från tryggheten i skogen. Det första jag gjorde var att klä av
mig och sätta på mig särken. Underbart skönt!
Rufsade te håret a la Plupp och gick ut. Ställde mig bredbent
och barfota ute i gräset på redig småländsk torparjord och djupandades med en
glad och yster tasspatrull rännandes runt fötterna, ömsom gläfsandes, ömsom
jamandes. Kel, puss, kram och kärleksbetygelser utbyttes – mellan mig och
djuren alltså…
Jag hörde grannbönderna köra med sina traktorer,
grannbönderna som varken jag eller Husfar vågar kalla för det där skällsordet
kring denna yrkesgrupp, det där ordet som hätskt uttalades, inunder viss affekt,
det får man väl ändå tillstå, då vi befann oss i vårt grannland söderut.
Dagen var ovanligt lugn för att vara vi, bara några smärre
incidenter. Men den incident som avslutade dagen får mig fortfarande att rodna…
Först körde vi till fel stad i Tyskland, det finns
förbluffande många städer som heter något med …burg. Men efter upprörd s k informationsöverföring
med ett visst inslag av skuldbeläggande oss två emellan, kom vi överens om att
vi skulle försöka agera som vuxna och normala människor och därmed betrakta de
extra milen, och den extra tiden, som någon slags sightseeing.
Vi försökte intala oss själva att det är just sådant här som
vanligt folk gör när de är på semester, alltså åker omkring och glor. Men eftersom
vi aldrig varit på semester kan vi förstås bara gissa oss till att så är fallet
men hur som helst så lugnade vi oss och lät oss tiga still.
Fann rätt butik i rätt Burg och inhandlade det som inhandlas
skulle. På vägen tillbaka upp mot Helsingör fastnade vi i den osannolikt
intensiva och täta trafiken förbi Köpenhamn. Vi satt där stilla på vägen som
bestod av otroliga FEM filer bara i vår färdriktning. Men plötsligt fick vi i
all hast tillskapa sex filer när blinkande och tutande utryckningsfordon skulle
ta sig förbi oss. Jag kom på mig själv att hålla in magen när de for förbi, som
om det skulle ge större utrymme på vägen, det brukar nämligen hjälpa föga när
jag försöker hålla in den kroppsdel som ju av olika skäl utvecklats mer till
att vara ett yttre organ och inte ett inre…
Hur som helst. Vi fick visa passen i Helsingör och när vi
äntligen var på svensk mark igen var det åter dags. De flesta svenskreggade
bilar fick åka förbi men vi blev invinkade. Så klart.
Husfar vevade ned rutan varpå en ung och rackans snygg
polisman stack in sitt fagra anlete och bad om passen. Han tog dem i sin hand
och tittade nogsamt ned på våra infogade nunor där vi mer liknar avancerade förbrytare
än ynkliga småländska bonnjävlar.
Sen tittade han på alkoholen bak i bilden och sa:
- Får jag lov och fråga vad ni ska ha det där
till, sa han och nickade menande mot lådorna.
Husfar, som satt vi ratten, sa mest ingenting utan verkade
mest fokusera på att krama ratten. Jag, som satt bredvid, hävde mig fram över Husfar. Log lite ”rädd-för-auktoriteter-fånigt”
med mitt klotrunda ansikte och sa kokett.
- Åh, det där. Det är bara till ett boksläpp.
- Jag ska snart släppa min åttonde bok och då ska
vi ha lite releasefest och trevligheter.
Han tittade på det grötfatslika flinande ansiktet, som
råkade vara mitt, och som sakta blev allt mer blankt och blossande, och så sa
han.
- Öh, jaha minsann, en bok?
Som om det var en av de ovanligare ”ursäkterna” som de mönne
alkoholtransporterande svenskarna brukade ange som skäl.
- Okej, ett boksläpp alltså.
- Får jag fråga vad boken heter?
Nu gick min röst ofrivilligt upp ännu en oktav och ansiktet
blev ännu ett par nyanser rödare och blankheten övergick i pärlor av svett.
- Hihihi, fnissar jag nervöst likt en ung
tonårstjej framför Erik Saade.
- Boken heter Mickans bakglädje…
Polisen tittar konstigt på mig, blinkar till och en snabb
och nästan omärklig huvudskakning går att skönja, som om han tror sig hört fel.
- Vad sa du att den hette?
Jag skruvar mig en aning bak säkerhetsbältet som skavde
bland volangerna.
Sa, en aning tyst kanske.
- Mickans bakglädje
Han tittar klentroget på mig och frågar mig ännu en gång,
som för att försäkra sig att han hört rätt:
- Bakglädje???
Han tittar hastigt ned i passet igen. Tittar upp på mig. Tillägger.
- Jaha, du heter ju Mickan ja…
- Hm….
Tvivlande.
- Så boken handlar om din bakglädje???
Husfar tittar stint rakt fram, kramar ratten så hårt att
strecken på knogarna blir vita. Käkarna arbetar så tydligt att dess malande
muskelrörelser tydligt syns under huden.
Jag svettas nu ymnigt. Känner att resonemanget håller på att
bli tokigt. Tänker försöka förklara.
- Ja alltså. Vanlig hederlig bakglädje.
- Alltså. Boken handlar om ren och skär bakglädje
alltså.
Det blev inte bättre.
Inte alls faktiskt.
Polismannen tittar på Husfar, på mig, tittar ned i passen,
som för att titta hur gamla vi egentligen är, tittar upp på oss igen.
Husfar möter inte hans blick, men det gör jag, om än
blossande röd med ett dumt flin mitt i plytet
.
Polisen håller andan, som han försöker bestämma sig. Det gör
han.
Han stänger ihop passen med en liten smäll, räcker in dem i
bilen, sträcker sig förbi Husfar och räcker dem över till mig och säger med en
röst vars tonfall jag har svårt att tolka.
- Jaha, då får jag väl önska lycka till med den
där boken om hederlig bakglädje.
Jag kråmar mig och åmar mig.
- Fniss, fniss, fniss, hihi, hihi. Tack så mycket,
hasplar jag ur mig.
Medan polisen han tar
ett par steg tillbaka för att släppa fram oss säger han med en illa dold munterhet.
- Hoppas den där boken säljer bra.
- Å att det kommer mycket folk…
Jag rodnade hela vägen hem.
Inser indignerat att detta är inte första
gången som det kommer bli undringar och fabuleringar kring namnet bakglädje…
Hederlig bakglädje…