Del 1 "Vi måste komma iväg"

VIKINGAÄVENTYR 

Del 1 "Vi måste komma iväg"

Vårt äventyr börjar tidigt. Som alla dagar. Och alla äventyr.

Ovana som vi är, vid att resa från gården, blir vi spända och oroliga. Svårt att sova, omöjligt att slappna av. Vi hastar upp i gryningen, runt fyra.

”Vi måste komma iväg”, säger Husfar.

Många rader står på listan/listorna som jag upprättat mer eller mindre, varje kväll de senaste dygnen.

·         Lägg fram hundkoppel

·         Havregryn till kycklingarna

·         Bära fram hösilage i säckar till hagen

·         Fylla på fågelmat

·         Handla hundmat och kattmat

·         Vattna utomhusväxter

·         Fakturera XX

·         Sända programförslag till XX och NN

·         Ladda upp de högupplösta bilderna till XX

·         Fylla tunnorna

·         Visa de vanligaste tjuvvärpställena

·         Dra fram vattenslangen till hästhagen

·         Fylla getternas vatten

·         Stänga av vattnet där och där

·         Ladda kamera

·         Ladda blixt

·         Bädda rent

·         Lägga in nya filtar i katthotell och katthus

·         Osv osv osv

Vi har betat av flera, och betar nu av de sista.

”Vi måste komma iväg”, säger Husfar.

När jag bäddar rent i sängen på morgonen märker jag att Mini börjat löpa. Nej, inte nu!

Skriver ett sms till barnen:

”En sak till, Mini har börjat löpa så ni måste vara uppmärksamma på henne.”

Får en emoij tillbaka som svar. En emoij som föreställer en förskräckt gubbe.

När vi ska sätta in hundarna i hundgården hittar vi inte Mini. Busvisslar. Ropar. Letar. Slår i handflatorna. Ingen Mini. Småpanik.

Vad? Inte har väl en hanhund, med ovanligt gott luktsinne och utomordentligt sinne för fruntimmer, redan letat upp henne här i trädgården och tagit ut henne på ”dåligheter” i de djupa Smålandsskogarna?

Vi går ännu en runda på gården. In i lagårn, vagnslidret, boden. Ingen Mini.

Skriver ett sms till barnen, jo jag har bådas nummer på samma lista:

”En annan dum sak. Vi hittar inte Mini. Ludwig, kan du åka ned till Kärr om en stund och ropa på henne.”

Får en emoij tillbaka. Denna gång på en uttröttad gubbe.

”Vi måste komma iväg”, säger Husfar.

Men herregud, klart hon är här nånstans, tänkte vi och gav oss ut på nytt. Ställde oss frågan på vilka ställen vi varit på under morgonen. Då erinrar sig Husfar att han ju hämtade ut bilen från maskinhallen.

Han stövlar över lagårdsplanen, fram till maskinhallen, låser upp hänglåsen och jovisst, där står en ynklig liten Mini och tittar med ledsna ögon.

Phu, sicken tur att vi fann henne!

Skriver ett sms till barnen. ”Mini är återfunnen”

Får tillbaka en emoij på en sovande gubbe.

”Vi måste komma iväg”, muttrar Husfar.

Så stuvar vi in det sista i bilen och ser om djuren en sista gång. Men NEJ! Ser då att Randis börjat kättla! Nej inte nu! Inte bra. Hon föder tidigare än beräknat.

Skriver ett sms till barnen:

”Jo. Hör ni. Det var en sak till. Randis har börjat kättla…”

Får ett sms tillbaka. Bestående av endast några få ord. Men kraftfulla. Skrivna i versaler.

”MEN FÖR F-N! ÅK NU!”

Öh…

”Vi måste komma iväg”, säger Husfar.

Vi åkte. Resan till landets andra huvudstad gick bra. Lite för bra. Vi var framme på Stena Lines solheta terminal 12. 30!!! Vi skulle checka in 15.30!!!

Husfars hysteriska ”Vi måste komma iväg”. Jo tack. 

Tre timmars olidlig långsam väntan i en solvarm bil på en jättestor asfaltsyta på Amerikahuset och Sjömanskyrkan. ”Vi måste komma iväg”…

Till slut fick vi komma ombord men det föregicks av viss förvirring ty vi hade vid incheckning erhållit en stor lapp med ett hål i. Ingen information medföljdes då vi erhöll våra boardingkort och lappen så efter viss tvekan stoppade Husfar lappen i plånboken.

Då vi, som givetvis stod först i kön efter våra tre dryga timmar på plats, vinkades fram så stoppades vi nästan genast.

”Ni är ju ingen pluskund, eller var har ni lappen”. Öh….

Aha. Lappen i plånboken.

”Åh, vänta lite,” sa Husfar och började rota i plånboken. Mannen, klädd i Stena Lines arbetskläder, lutade sig in genom det öppna fönstret på förarsidan. Med utpräglad göterborska sa han roat:

”Den där lappen gör ingen nytta i din plånbok. Den ska hänga här, sa han och pekade på backspegeln”.

Man lär sig så länge man lever…

Vi fick, som första personbil, köra upp på däck och vinkades fram. Fram till platsen allra allra längst fram där endast några långtradare hade parkerats innan, svängda nästan på tväre, just framför avkörningsrampen.

Vi blev framvinkade, typ två centimeter ifrån långtradaren som alltså stod tvärs över däcket. Vi klev ut och hann ta typ tre steg. Då ropade den stuvare som vinkat fram oss, en fråga till ett par män som stod och jobbade intill.

”Ska ni knacka rost där nu eller?”

Bakom sina vita arbetsoveraller med skyddsmasker över hela ansiktet, brummade de till svar ett dovt 

”Ja” medan de förstärkte svaret med flera nickningar.

Då hejdar han Husfar, ropar:  

”Du kan inte stå här, du måste flytta bilen”.

Många fler bilar hade förstås kört fram och börjat fylla på där på bildäck. Jag själv gick upp några steg i trappan och ställde mig för att titta på hur nu detta skulle gå till.

Stuvaren sätter upp händerna i luften som stopptecken åt all trafik i alla transportbanorna. Han gjorde bakåttecken till dem som inte redan parkerat och det blev totalförvirring överallt. En och annan bil lyckades backa några meter men det fyllde ju genast på bakifrån hela tiden. Till slut hade han emellertid fått stopp på all trafik, lätt som tung och alla satt som frågetecken i bilarna och undrade vad i jisse namn som hänt!

Var det en olycka?

Hade någon blivit påkörd?

Nej, något sådant fick de inte se. Det de fick se var att stuvaren vinkade bak Husfar som backade med sin lilla skoda. Sedan vinkades han åt sidan och fick ratta över lilla skodan tvärs över alla transportbanorna medan stuvaren vrålade till en kollega:

”Sonny – du får ta han där i skodan”.

Lille Husfar rattade omkring där och försökte lyda stuvarnas förvirrade order och till slut hade han fått sin skoda parkerad. Folk satt i sina bilar och höll andan, svor och förbannade.

Så steg stackars Husfar ur sin bil och pilade över transportbanorna, bort till trappan och började gå upp. Hur många par ögon som följde detta scenario vet jag inte, men jag kan i alla fall säga att det var många.

Det var också många huvuden som skakades. Själv stod jag ju på däcket ovanför och hängde över relingen och följde det hela. Intill mig stod bland annat ett par norska chaufförer. De var inte nådiga i sin omdömen.

”Det var det värsta jag sett”.

Ja, du milde.

Sakta och värdigt seglade vi ut ur Göteborg. Skären och kobbarna blev färre och färre. Måsarna flög med oss, skränade och skrek ovan fartyget.

Långt bort i fjärran syntes hundratals, kanske tusentals segelbåtar ligga förtöjda tätt intill varandra med endast några fendrar som skilde dem åt med gnyende gnisslanden ljud. Sorgset nakna stod de sträckta mot himmelen, trånande efter att beklädas med svepande segeltyg. Farledens markörer blev färre. I motsvarande farled låg lastfartygen efter varandra, det ena efter det andra som ett pärlband mot horisonten.

En trevlig överresa följde och allt gick bra. Vi åt lite gott i loungen och gick sedan ut på däck. Där njöt både vi och andra av förvånansvärt milda brisar och genom dis silat solsken. Allas vår husfar bytte skepnad från bonde i Småland till en fiskaregubbe på Kattegatt…

När vi kört av färjan i Fredrikshavn körde vi direkt till Hirtshals. Jag häpnade över det vackra landskapet som omgav oss. Stora arealer med kungsgran. Böljande fält av raps. Magiskt ljus uppstod av osämja mellan solsken och molntäcke. Vackra byggnader.

Framme på hotell Skaga checkade vi in i ett stort och trevligt rum. Efter fem minuter i rummet var det dags att äta middag, rödspätta med goda grönsaker. Ganska snart gick vi tillbaka till vårt rum, trötta efter en lång dag med gott om både färg och dramatik.

Skrev ett sms till barnen: ”Vi är framme, allt är väl med oss”.

Fick tillbaka en emoij – en clown…