lördag 28 januari 2017

Ännu en begravning...

Nu har vi begravt ännu en fyrfota vän. Lilla tuffa balla fräna Blenda Piraten som fick så ont till slut, att bakbenen inte orkade med.

Vi är så ledsna och det är så tråkigt det här. Så sorgligt. Man vet att det hör till, att döden kommer som ett avslut på livet, att sorgen kommer som ett tecken på kärleken - men det hjälper föga när man står där och tar farväl av ännu en fyrfota familjemedlem.

Bara på ett drygt år har vi begravt nästan alla våra gamla vänner, hästarna Tiona och Tionetta, hundarna Alice, Alfons och Blenda, getterna Get-Greta och Miss Filling, katterna Nils och Cat Russell.

En skiffersten vardera ligger på jorden ovan deras sista viloplatser, lagom att ställa ett brinnande gravljus ovanpå.

Farväl lilla Blenda, tack för alla år tillsammans och vila nu i frid hos din mor och far och dina många vänner där uppe under den månghundraåriga eken…

torsdag 26 januari 2017

Bräcklig sömn

Allt är tyst. Mörkt. Husfar sover. Han verkar aldrig ha problem med sömnen. Med mig är det värre…

Sömnen är en synnerligen gäcksam kamrat. Eller hm - kamrat och kamrat, det kan man nog inte kalla sömnen för. Ty sömnen gör precis som den vill. Lämnar mig i sticket precis när som helst. Hur som helst. Var som helst.

Timme efter timme håller den sig borta, främst under nattens senare timmar. Timmar då jag så gärna, så gärna, hade sett sömnen som min högst välkomna, vänligen inbjudna och ödmjukt emottagna gäst.

I de stunder som sömnen fattas kan det trösta att stiga upp från sängen, där man sedan timtal legat och vänt och vridit sig, och tassa ned till köket. Försöka få fyr på en brasa i vedspisen, sätta på lite mjuk rofylld musik, ta fram tändstickorna och dra mot svavlet och tända ett gäng stearinljus.

Min blick faller plötsligt på tulpanerna i vasen, en varm känsla genomfar mig. Blommorna som jag fick av min fine tvillingbror när han kom på andrefrukost här i huset. Det var ett bra tag sen han var här, så det var extra mysigt idag. Och så fick jag dessutom blommor! GLAD ÄR JAG!



Plockade ett par små björkkvistar att sätta bland tulpanerna på en av dagens promenader med tasspatrullen.

När jag stod där i en glänta noterade jag att jag stod alldeles nära en rejäl, stor och gammal tall. Långt upp, högt upp i den satt en hackspett som med höga bestämda ljud och stor frenesi hackade mot stammen. I stammen.

Jag lutade mig mot trädet och lade örat mot dikt an mot stammen. Så häftig! Det lät som om hackspetten satt precis där bakom mitt öra, precis mitt där bakom barken, inuti trädet. Ett träd som lät som om det vore ihåligt.

Ett träd som i ett enda magiskt ögonblick transformerades till ett slags hemlig resonanslåda. Något alldeles speciellt. Oefterhärmligt.

Jag log upp mot himmelen. Kramade trädet. Omfamnade stammen.Omfamnade och kramade Livet självt.
Lycklig.
Ödmjuk.
Tacksam.  

Men nu är det natt. Och jag har mina stearinljus. Min vedspis. Mitt tangentbord. Om än inte min sömn.

Och så har jag ju ER, finaste govänner där ute! Tack o Lov…


Vänta, nu fick jag ett sms att John Blund just var synlig framme vid Nävelsjö Ringmur – bäst att tassa upp för trappen och baxa ned sig i bingen igen ifall han tar svängen här över gårn. John Blund alltså… 

Valparna styr tillvaron

Nu har vi kramat och pussat Husfar ”Hej då” för dagen, hundarna och jag. Jag petade in några extra vedträn i spisen, fyllde på kaffe i koppen och satte mig vid kökets höga barbord med min laptop på bordet.

Knäppte på högtalaren borta på hyllan och kopplade samman med min dator och nu strömmar lite god  musik ut ur högtalaren under vilken Randis sitter och käkar lite torrfoder med kraskande krasande läten.

Tvangs häromdagen proviantera i en affär jag icke plägar handla i, fann inte mitt knäckebröd av sorten Havre utan det fick bli Sport istället, ett välfärdsproblem som dock stör både mina smaklökar och känselsensorer ty varken smaken eller tuggkänslan detsamma av Sportknäcket som Havreknäcket… Oj oj oj, sickna stora problem man kan ha va?

Tillvaron är hektisk och det händer hela tiden saker som gör att det inte blir en endaste stilla morgon – som jag ju både älskar och behöver. Men idag tar jag mig en stund. Äntligen.

Många frågar hur det står till med klanens lilla Farmor, till er alla kan jag glädjande berätta att hon är lyckligen hemkommen, hem till gamla farfar som fyller nittio år i höst.

Hon mår efter omständigheterna okej, har ont förstås efter det stora ingreppet i magen, men hon är tapper, så tapper lilla farmor. Många av er skickade ju hälsningar till henne, jag tog faktiskt alla hälsningar ”på allvar” och skrev den dem ALLA och samlade dem i ett sms och sände henne på sjukhuset, bara ett par dagar efter den stora operationen.

Hon svarade efter ett par timmar. ”Så många hälsningar har jag då aldrig fått i hela mitt liv – och kommer nog aldrig få igen – nu tror jag bestämt att jag blev friskare på en enda gång”, skrev hon glad och rörd över era omsorger och hälsningar!




Här i huset styr valparna i stort sett min tillvaro, jag försöker tappert lära dem bli rumsrena men är inte i hamn där.

Försöker även få dem att följa mig och patrullen när vi är i skogen, men när de är båda valparna så triggar de igång varandra och drar iväg på upptåg och struntar i mig. Håller man däremot ena valpen i koppel så är livet astråkigt och båda valparna går och deppar över livets tristhet. 




De har nu fått sina tremånaders sprutor och har ånyo gåtts igenom av veterinären som inte fann något endaste ting att anmärka på. Om en dryg vecka åker Dylan till sin nya familj, jag är inte hemma här den helg då han åker så kanske kommer jag inte gråta så mycket…

Trots att de är världens underbaraste sötaste finaste ljuvligaste valpar får jag tillstå att de är utpräglade busfrön. Nästan huliganer. Fy vad de hittar saker hela tiden som de massakrerar och flisar ned till ingenting. Suck!

De har dessutom en Partner in Crime! En högst samarbetsvillig KATT vid namn Randis som hoppar upp på höga bänkar och hyllor, som skarpögd söker över lämpliga ting som går att peta ned till de förväntansfulla hundarna som står nedanför, djupt impade över den djärva katten!!!

Sen när hon petat ned, exempelvis Husfars spänningsmätarpenna, ett handtovat vackert rött juläpple, en hårkam, en gardinstångsknopp, ett stearinljus osv, så skakar hon lite belåtet på morrhåren, slickar sin bästa petartass lite nonchalant, sen sitter hon där och N J U T E R medan hon ser hur valparnas sylvassa tänder dissekerar den nedpetade tingesten tills bara flisor återstår...

Jaja, det tröstar lite att tänka på att det hela är övergående – för det är det väl???

Ha en fin dag!
Mickan











måndag 23 januari 2017

Olika sätt!

Våra två valpar Dylan och Dagny är ju helsyskon och uppfödda och uppvuxna på precis samma premisser.

Ändå är de väldigt olika till sätt och sinne. Dagny, som ska bo kvar här, är orädd, rättfram, nyfiken och full av upptåg och bus.

Dylan, som snart ska flytta, är mer försiktig, mer räddhågsen och vill verkligen känna att marken bär innan han ger sig in i något.

Dessa två bilder visar detta särskilt väl.


DAGNY: - Hallå där inne i hönshuset!!! Var är ni alla flaxande fjäderfä? 
- Kom ut och busa lite med oss! 

DYLAN: - Neeeeeej!!!! För bövelens syrran, ropa inte ut dem, den där elaka tuppen kan ju komma sättandes. 
- Gulp, jag törs inte titta!!!!!


DAGNY: - Kolla här brorsan, jag tar fram nån rolig film här på Matmors dator! Vad vill du se? De 101 dalmatinerna?

DYLAN: - Neeeeeeej, för bövelen syrran!!! Du vet att Matmor blir topp tunnor rasande när nån är på hennes datorer!
- Gulp, jag törs inte titta!!!!