Kära vänner.
I skrivande stund sitter jag ute i lobbyn på ett hotell i
Jönköping. Att jag ens är på ett hotell ikväll är ett stort spontaninfall – på
grund av trötthet och förvirring.
I natt hade jag ännu en sömnfattig natt med alltför ringa
sömn. Men det var inte det värsta, det värsta var det förfärliga HEMSKA
väglaget när jag körde upp. Det var såååå otäckt Den första milen körde jag i
knappt 30 km i timmen i minst en decimeter djup smörjig snömodd, det styrde
inte ens, trots att jag har en stor tung fyrhjulsdriven bil med rejäla
vinterdäck. När jag sen var ute på de lite större vägarna var de inte fullt så
moddiga men dock moddiga. Körde i 50 km/tim i några mil. Uppåt Jönköping blev
det bättre på vägarna och jag for fram i den hisnande farten av 80 km/tim – ty det
stod en hel del vatten på vägen.
När jag till slut äntligen var framme på mitt arbete och
parkerat, vred jag av nyckeln och bara lutade mig tillbaka mot sätet och
nackstödet och pustade. Spänningshuvudvärken dunkade och jag kände mig kraftlös,
trött, rädd men också tacksam över att jag kommit fram hel och ren. Herregud,
jag hade ju inte ens BÖRJAT jobba, ändå kändes det som jag hade gjort halva arbetsdagen.
Men sedan följde en jättebra arbetsdag! Jag ÄLSKAR att få
arbeta konkret med landsbygdsfrågorna! Älskar! Landsbygden har följt mitt
hjärta sedan jag var barn. Och nu börjar jag även bli lite vän med mina
kollegor. Och det beror nog mer på mig än på dem, jag är ju ovan vid människor
så kanske vågar jag inte slappna av och vara cool och ”normal” - men som sagt, en riktigt bra arbetsdag har det
varit.
Hur som helst så drog arbetsdagen ut på tiden och jag blev bara
tröttare och tröttare. När jag sedan tog revelj och skulle åka hem så kom jag till
bilen när jag kom på att jag glömt min mobil. Vände, gick tillbaka och hämtade
mobilen, otroligt glad och tacksam över att ha kommit ihåg var mobilen antagligen
befann sig. Sen promenerade jag tillbaka till bilen. Öppnade, satte mig på förarsätet,
tog på mig bilbältet, satt i nyckeln – och började gråta.
Överfölls så starkt av trötthet. Bilfärden hem kändes mig
plötsligt övermäktig. Som en antågande tsunamivåg som obevekligt kom mot mig
och drog mig med.
Jag vet, jag var löjlig, ömklig och fånig som ett
barn, men så var det ändå hur som helst. Efter en stund ringde jag Husfar som ganska snart insåg läget och sa: Stanna
där mor, och kom hem glad och hel i morgon.
Så här är jag. På ett hotell. Fast utan mobiltelefon. Har nu
ingen aning var jag har den, kanske ligger den i bilen, annars på någon gata nånstans.
Jag är så förvirrad och minnessvag så jag vet verkligen inte var jag har den.
Men nu ska jag sova. Åh vad jag längtar efter god sömn. Har
ätit lite mat, vilket ingår i hotellkostnaden, uthärdat 25 sportnördiga
gubbar som sitter vid borden här intill och glor på nån sorgesam sport på teve
och ömsom skriker, ömsom stönar, ömsom applåderar.
Dessförinnan hade jag en lång videochatt med Husfar, Rudolf och
Dagny. De båda sista blev smått tokiga när jag pratade med dem och de strök sig
mot telefonen när jag pratade. Det var så gulligt! Husfar blev emellertid
varken tokig eller kelig och han strök sig inte mot telefonen…
I mitt badrum här på rummet finns, ovanligt nog, ett badkar
vilket jag nämnde till Husfar då vi pratade nyss. Han sa; "För guds skull, lägg dig inte i badet, du kommer
somna, sjunka ned och dö…"
Så jag vågar nog inte bada. Men sova, det både vågar och
vill jag!
Gonatt mina fina vänner.
